POLITIKER SLUTA DÖLJ SKATTER

Du skattar minst 50% varje månad på det du tjänar, och drygt hälften av den skatten döljs på olika sett. Det är nästan så att man kan tro att Socialdemokratin förstår att människor inte vore nöjda om de visste exakt hur mycket de betalar varje månad.

Låt oss säga att du tjänar 30 000kr i månaden (vilket är snittlönen i Sverige). Din egentliga lön är då faktiskt inte 30 000kr, utan din arbetsgivare betalar hela 39 500kr för ditt arbete. Drygt 30% av din lön, 9500kr, ser du aldrig, utan dessa skickas direkt i skatt till staten under förteckningen arbetsgivaravgift. Hade vi inte haft arbetsgivaravgifter så hade din lön alltså varit högre.

Efter det betalar du ytterligare ca 32% i kommunal- och landstingsskatt. Tack vare jobbskatteavdraget får du dock sen tillbaka drygt 2000kr varje månad.

Då har du gått från en lön på 39 500kr till 23 000 som du kan spendera eller spara. Varje gång du köper något skattar du sen igen i varierande utsträckning beroende på vad du handlar. Sparar du i exempelvis fonder och går plus på det så skattar du också ytterligare. På konsumtion har vi momsen såklart, men också en rad punktskatter så som bensinskatt, alkoholskatt etc. Snittskatten per vara är 19% och konsumerar du likt snittsvensken blir det ytterligare 4500kr i skatt varje månad.

Alltså:
Din arbetsgivare värderar ditt arbete till: 39 500 kr
Dold skatt/arbetsgivaravgift: - 9 500 kr
Din synliga lön: 30 000 kr
Kommunal och landstingsskatt (snitt 32%): - 9 000 kr
Jobbskatteavdrag: + 2 000 kr
Lön efter inkomstskatt: 23 000 kr
Moms, bensinskatt, alkoholskatt etc: i genomsnitt 19% på priset man betalar: - 4 500 kr

??Totalt skatt: 21 000 kr
??Det du får behålla: 18 500 kr

Av det du arbetar in varje månad betalar du 53% i skatt och får behålla ynka 47%. Ändå tror de flesta i Sverige att de bara betalar mellan 30-35% i skatt. Det är inte rättvist, utan politiker måste börja spela mer fair. Ett första steg vore att göra skattesystemet transparent och öppet.

(M)

Den starka svenska ekonomin är en myt!

Den svenska ekonomin är i verkligheten inte i närheten så god som regeringen vill göra det gällande. Faktum är att den svenska kronans värde rasat internationellt och jämfört med många andra västländer ser Sveriges ekonomiska framtid mycket mörk ut.

Vi har nu till leda hört finansminister Magdalena Andersson och andra inom regeringen skryta om hur god den svenska ekonomin är. Jag hävdar att detta är en ren myt som är byggd på att man under mandatperioden låtit kronan falla fritt.

Magdalena Andersson

Idag tillhör den svenska kronan valutornas skräpserie där vi platsar in bland världens tio svagaste valutor tillsammans med ett antal länder från Afrika och Sydamerika och några länder som är föremål för amerikansk ekonomisk krigföring. Vi har inte sällskap av ett enda västland i denna bottenliga. Vår ekonomi är inte stark utan på väg mot u-landsstatus.

Förtroendet på världsmarknaden för regeringen Löfvens ekonomiska politik är objektivt sett sämre än någonsin. Där är kronans värde den bästa indikatorn.
Det är självklart att den svenska ekonomin mätt med den allt svagare kronan ser bra ut på pappret. Detta som svenska politiker ofta gör, att låta kronan devalveras istället för att föra en stram ekonomisk politik som ger kronan råg i ryggen, är inget annat än att göra ekonomin drogberoende.

Om ni vill se motsatsen till den svenska ekonomiska politiken kan ni titta på Schweiz, vars valuta schweizerfrancen under efterkrigstiden gått från 1,30 kr till snart 10 kr. Schweiz är därtill snart det enda landet i världen med en fungerade demokrati genom sitt system som möjliggör direktdemokrati, där medborgarna har ett verkligt inflytande över den förda politiken.

Utan att drogas av en fallande krona som håller uppe konkurrenskraften hos svensk export hade den svenska ekonomin varit en katastrof med den politik som det politiska etablissemanget för.
Vad den ständigt fallande kronan leder till, är en kontinuerlig urholkning av levnadsstandarden hos det svenska folket. Här har politikerna kohandlat med de politiserade fackföreningarna och fått löntagarna att acceptera marginella löneökningar som med råge äts upp av den fritt fallande kronan.

Det är ju uppenbart att Riksbanken fått hemliga instruktioner att inte försvara kronkursen. Därmed urholkas löntagarnas löner och spararnas sparpengar tappar i värde, alla svenskar utom de allra förmögnaste blir fattigare. Miljardärerna bakom politikerna har inga problem med den fallande kronan. De vet hur de skall gardera sig.

Vad värre är, så har Sverige även räknat i kronor per capita en ytterst blygsam ekonomisk utveckling. Vi går i rask takt mot status som ett u-land. Så, sluta tro på myten att Sverige är så rikt, det var nämligen väldig länge sedan som det stämde.

Tro inte heller på myten om sunda statsfinanser och en god ekonomisk utveckling. Sanningen är väl dold bakom en fritt fallande krona, skriver Lars Bern i sin krönika.

Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör

Den höjda bensinskatten slår med närmast kirurgisk precision mot de människor som är beroende av bilen för att få sitt vardagspussel att gå ihop. Det handlar om människor som bor i små samhällen där affären lagts ner och dit bussen slutat att gå. Men det fattar inte våra politiker.

Före valet lovade Socialdemokraterna att inte höja bensinskatten.

Exempelvis sa nuvarande finansministern Magdalena Andersson (S) så här i en ekonomidebatt i augusti 2014: ”Det är jättedyrt att tanka bensin som det är, vi ser inget behov av att höja bensinskatten.”

På vägen infann sig ändå behovet. Skatten på bensin och diesel höjdes nämligen med 48 respektive 53 öre i samband med årsskiftet. Räkningen skickas i mångt och mycket till landsbygden och landar på drygt fyra miljarder kronor.

Jakob Forssmed är ekonomisk-politisk talesperson för Kristdemokraterna. Han brukar, med rätta, hävda att Socialdemokraterna inte är ett parti, utan två – ett före valet, och ett efter. Sådant som skulle kunna skrämma bort socialdemokratiska kärnväljare – som höjd bensin- och dieselskatt – väntar man med till efter valet och hoppas på att allt ska vara glömt om fyra år igen.

Den höjda bensinskatten slår med närmast kirurgisk precision mot de människor som är beroende av bilen för att få sitt vardagspussel att gå ihop. Det handlar om människor som behöver den för att ta sig till och från jobbet, till och från affären och barnens fritidsaktiviteter. Det handlar om människor som bor i små samhällen där affären lagts ner och dit bussen slutat att gå.

Visst är det bra att den rödgröna regeringen lovat bygga Norrbotniabanan. Om det löftet infrias kommer det att betyda mycket, inte bara för Norrland och dess näringsliv, utan också för Sverige och för EU i stort. Men bor du i Avaliden eller Lainejaur är du fortfarande beroende av bilen.

Då blir också biträdande finansminister Per Bolunds (MP) ord – ”Det blir ett landsbygdspaket som handlar om bättre infrastruktur, satsningar på vägar och järnväg och att stimulera produktion av förnybara bränslen och se till att servicen fungerar (Aftonbladet 27/3 2015) – inte mycket värda.

Det finns ett grundläggande problem i svensk politik, och det är storstadsperspektivet i allmänhet och Stockholmsperspektivet i synnerhet. I stora drag innebär det att det satsas där det finns många röster att hämta, medan grupper, i det här specifika fallet utan pendlingsalternativ i glesbygd, straffas med ökade kostnader. Det är ingen rimlig politik.

Enligt Skattebetalarna kommer närmare en miljon bilhushåll under de kommande tre åren att få en total skattehöjning på drivmedel med över 5 500 kronor. Många av dem bor på landsbygden, inte minst i Norrlands inland, där avstånden är långa och alternativ till bilen en bristvara. Skattepengar omfördelas från land till stad.

Bäst hade naturligtvis varit att begränsa skattehöjningen på drivmedel till storstadsområdena, vilket också gett störst miljömässiga effekter. Men det kommer inte att ske – av rädsla för att tappa storstädernas väljare.

Källa:    norran

Löfven's rödgröna regering kan komma att göra en Göran Persson och stjäla 400 miljarder från pensionärerna och AP-fonderna.

 

Enligt före detta finansministern Anders Borg är det inget snack om saken - vi kommer få en tillgångsprisbubbla och den spricker inom några år.

Tidigare finansministern Anders Borg. Foto: Izabelle Nordfjell / TT

Anders Borg anser att de låga räntorna i flera länder, inklusive Sverige, är ett ”experiment” som pågår och som världen inte har en aning om vad det innebär.

- Det finns en väldigt stor risk att pengar börjar jaga tillgångar och att vi får en tillgångsprisinflation, säger han till Affärsvärlden.

Problemet går dock att lösa med makroinstrument, menar Anders Borg. Det ska bland annat ske genom att ha mer kapital i bankerna, höja amorteringskravet och sänka ränteavdraget.

Enligt Anders Borg håller vi på att bygga upp en kraftig tillgångsprisbubbla.

- Man ska aldrig underskatta hur länge en obalans kan byggas upp och man ska aldrig underskatta hur snabbt den sedan dras ihop, säger Anders Borg.

Han anser att vi befinner oss i ett tidigt skede i den globala återhämtningen. Han tror därför att vi lär få se minst ett till två år av hygglig tillväxt framöver - men till sist kommer tillgångprisbubblan att spricka.

- Alla sådana här smällar har kommit på något område där man inte hade tänkt sig. Och den kommer framförallt inte där den slog till förra gången.

Källa:    affärsvärlden

SNART RYKER SVENSKARNAS BESPARINGAR PÅ BANKERNA, SEN RYKER HANS SOMMARSTUGA!

DETTA ÄR NÅGONTING JAG TROR KOMMER ATT HÄNDA INOM TIDSRAMEN 3-4 ÅR KANSKE TIDIGARE.

SYND BARA OM DESSA 13% SOM RÖSTADE ANNORLUNDA!

HAR DU STÅLAR PÅ BANKEN SÅ TA UT DOM OCH GÖM DOM I MADRASSEN!!

I sju års tid har svenskarna unisont fått höra att Sverige är Europas starkaste ekonomi. Att Sverige klarade finanskrisen ”bäst av alla”. Så är inte fallet. I själva verket är Sverige bland de sämsta ekonomierna. Men detta har politiker och medier medvetet valt att ljuga om – för att skydda den förödande invandringen från kritik.

Andes Borg har liknats vid en hjälte som räddade Sverige ut ur den svåra finanskrisen. Egentligen är han lögnaren som förstörde Sverige.

Ett lands tillväxt i välstånd mäts med BNP per capita. Den kurdiske nationalekonomen Tino Sanandaji påpekade för ett tag sedan att Anders Borg under sin tid som finansminister beslutade sig för att att inte redovisa BNP i alliansens och regeringens budget.

”Uppgifter om BNP per capita går heller inte att hitta i regeringens redogörelse för perioden 2006-2014 som Alliansen gick till val på”, skriver Tino Sanandaji under rubriken ”Det går inte bra för Sverige”.

Varför? För att Sveriges tillväxt sedan 2006 i princip varit 0.

”Ander Borg skämdes väl för att berätta att tillväxten i BNP per capita mellan 2006-2014 låg på föga imponerande 0.3% Mätt från 2007 var tillväxten negativ”, fortsätter Sanandaji.

Sverige har alltså inte haft någon tillväxt på sju år. Vi har till och med gått minus. Ändå har landets medier målat upp Sverige som ett mirakel i en omvärld av hemsk finanskris.

I stället för att ha starkast ekonomi i Europa eller rentav av samtliga jämförbara länder har tillväxten per invånare i Sverige legat under OECD-snittet.

Tino Sanandaji igen:

Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014.

Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. Att kolla upp detta är trots allt inte mer invecklat än att klicka på en tabell på SCBs hemsida och se hur BNP i fasta inflationsjusterade priser utvecklas.

Vad beror då den obefintliga tillväxten på? En katastrofal utveckling av produktiviteten, något som i sin tur till stor del beror på invandringen, förklarar Tino Sanandaji:

Den svaga utvecklingen av BNP per capita sedan 2007 beror således på att produktiviteten har utvecklats    svagt samtidigt som befolkningsutvecklingen har varit stark. Befolkningsökningen har emellertid inte motsvarats av en lika stor ökning av antalet arbetade timmar …

I stället för att fokusera på att öka produktiviteten satsade Alliansen på att öka befolkningen, vilket de med diverse grumliga resonemang låtsades var synonymt med “tillväxt”. Att ha Bangladesh och Nigeria som förebilder i den ekonomiska politiken gjorde dock inte Sverige till ett rikare land.

De senaste åren har varit de sämsta Sverige upplevt under hela efterkrigstiden i term av produktivitetsutveckling och tillväxt av BNP per capita, säger Sanandaji.

Läger är nu så allvarligt att till och med etablerade medier vaknat till liv – dock sju år för sent.

”Lugnet före stormen i lala-landet Sverige”, skriver SvD Näringsliv i sin mest lästa artikel idag, och påpekar:

LO-ekonomerna uppmärksammade tidigare i år att svensk ekonomi mätt som BNP per capita, alltså tillväxten i relation till befolkningsutvecklingen, stått helt stilla i sju år. Mellan 2008 och 2014 var tillväxten per person under noll procent. Det ska jämföras med en tillväxt på 3 procent om året mellan 1995 och 2007.

I en tabell över världens mest skuldsatta ekonomier alla kategorier hamnar Sverige på andra plats med skulder på 293 procent av BNP, endast slaget av Japan med 411 procent. Det är bara en tidsfråga innan bubblan spricker, förutspår SvD Näringsliv. Dessutom har Sveriges kommuner skulder på otroliga 500 miljarder, som lånats upp för att klara den anstormande invandringen.

Dessa problem har hela tiden varit kända, men medier och politiker har valt att ljuga och dölja något SvD nu erkänner.

Tidningen skriver:

I den ombonade tillvaron inuti en bubbla finns alltid gott om människor som kan förklara att allt som händer är fullständigt normalt och vettigt … Extra provocerande är det med makthavare som skådar ljuset – fast först efter att de lämnat makten. En person vid namn Anders Borg har nyligen varit ute och varnat för en bostadsbubbla och föreslagit att ränteavdragen fasas ut. Vänta nu, är inte han väldigt lik den där finansministern som hade åtta år på sig att göra just det? …

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer sade en gång att alla sanningar genomgår tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som självklara.

Under många års tid har alltså Sveriges makthavare och journalister haft en gemensam agenda: att ljuga om det ekonomiska läget för att skydda massinvandringen från kritik. Det krävs invandrade nationalekonomer som Tino Sanandaji för att sanningen ska komma fram.

Svenskarna är nämligen för fega för att tänka och tala själva. Och de som vågar tala sanning, hängs ut som ondskefulla rasister – av de som ljuger och raserar Sverige.

Därför avslutar vi denna artikel med ytterligare ett citat av Tino Sanandaji:

I stället för att granska makthavarnas påståenden hjälpte journalisterna till att ända in i valrörelsen 2014 okritiskt sprida Alliansens fantasier. Exempelvis frågade inga journalister såvitt jag vet Anders Borg varför statsbudgeten inte längre redovisade standardmåttet BNP per capita …

Vem som helst med kompetens att klicka på en länk till SCB eller OECD hade långt tidigare kunnat kolla upp att det inte stämmer att Sverige skulle ha bäst tillväxt och starkast ekonomi. Ändå upprepades myten som ett mantrat i en ekokammare för att andra också upprepade det.

Källa:   Nationell.nu