I en förhållandevis frispråkig ledare i Göteborgs-Posten beskriver tidningens ledarskribent Malin Lernfelt utifrån egna erfarenheter hur massinvandring och välfärd konkret konkurrerar med varandra.

Denna ekonomiska konflikt är något som, sedan SD med sin uppmärksammade och tillspetsade valfilm 2010 förde upp frågan på agendan, ivrigt har förnekats av massinvandringens förespråkare. Oavsett hur många fler skattemiljarder som läggs på invandringen finns det enligt SD-motståndarna ändå lika mycket skattepengar kvar till välfärden.

Gärna försämrad välfärd till förmån för invandring – bara inte där jag bor, tycker Malin Lernfelt

Lernfelts text är bara ett i raden av konkreta exempel på att en offentlig budget inte är något ymnighetshorn och att det får direkta konsekvenser på den samhälleliga servicen när stora summor skattepengar transfereras till mottagande av ett ständigt ökande antal asylanter och deras anhöriga. Texten är också ett exempel på hur det blir annat ljud i skällan när den förda invandringspolitiken gör sig handgripligen påmind i vardagen i de tjattrande klassernas normalt så skyddade reservat.

I sak handlar Lernfelts ledare om hur politikerna aviserat att de ämnar lägga ned en kombinerad för- och lågstadieskola i det välbeställda och pittoreska område i södra Göteborg där Lernfelt bor. Redan innan har det gjorts besparingar och Lernfelt och hennes grannar har ondgjort sig över att sparbetinget medfört att barnen i förskolan och skolan inte får den omsorg och utbildning de har rätt till.

Besparingarna visar sig nu inte räcka till för att fylla de stora hålen i den kommunala budgeten, något som i sin tur beror på stora kostnader för att ta emot s.k ensamkommande flyktingbarn, i praktiken ofta vuxna män i 25-årsåldern från Afghanistan och Somalia men som av outgrundlig anledning anses så oförmögna att klara sig själva att de måste inhysas på boenden där det finns minst lika många personal som boende, dygnet runt.

Lernfelt skriver:

Situationen är ohållbar. Och de bakomliggande orsakerna framgår tydligt. Enligt rapporten handlar det bland annat om en stor tillströmning av ensamkommande flyktingbarn. Senaste året 42 unga skyddssökande. Relativt sett inte många. Men det faktum att varje flyktingbarn, utöver de 1 900 kronor per dygn staten bidrar med, kostar ytterligare ett par tusen (per dygn) som måste tas i från andra verksamheter, skapar en ytterligt olycklig situation då olika skyddsvärda grupper ställs mot varandra. Eftersom lagarna vilka omger skolan och äldreomsorgen inte är särskilt strikta, är det ofta dessa som förlorar striden om resurserna.

Lernfeldt vill eller vågar förstås inte antyda att problemet ligger i ett för stort asyl- och anhörigmottagande – det i särklass största i hela EU – utan skyfflar i stället det ekonomiska ansvaret vidare till staten. Lernfelt inser att den offentliga kommunala budgeten inte är något ymnighetshorn som ständigt är fullt hur mycket man öser ur det. Däremot tycks hon anse att statsbudgeten är det. Lernfeldt förmår inte tänka tanken till slut.

Den korttänktheten gäller även det faktum att det inte bara är i Lernfelts kommun som lokalpolitikerna brottas med den här underfinansieringen för ett allt större asylmottagande. Var varannan svensk kommun befinner sig i exakt samma situation. Det är i grunden samma svenska folk som fyller på den statliga skattkistan som fyller på de kommunala. Om ännu mer pengar i statsbudgeten ska föras över till områdena migration och integration måste annat stå tillbaka, precis som i Göteborg.

Detta vill Lernfelt inte låtsas om. Än mindre vill hon precisera på vilka områden svenskarna ska stå tillbaka till förmån för fortsatt och ökad massinvandring. I stället avslutar Lernfelt sin jeremiad i eget intresse med en brasklapp om öppna hjärtan och öppna gränser och förmaningar om risk för främlingsfientlighet. Klämma åt nån asylbaron som skor sig på invandringen kan man dock gott göra, anser Lernfelt indignerat.

Kontentan är att massinvandringen gärna får skapa kaos på andra håll i landet – så som den sedan länge gör i flertalet stadsdelar i Lernfelts eget Göteborg, exempelvis Bergsjön, där det nu slås rekord i gängskjutningar och den grova organiserade gängkriminaliteten skenar bortom polisens kontroll. På Lernfelts bakgård ska det däremot vara rent. Det får staten allt ta och se till. Har man betalt dyrt för att köpa sig fri från de negativa effekterna av det mångkulturalistiska massinvandringsexperimentets sociala ingenjörskonst ska man inte behöva stå ut med sånt här.

Källa & Länk:  Avpixlat

Frågan är om det går att rädda Sverige alls från vansinnet? Varför vi frågar oss detta är inte så konstigt när det bor för många dårar i landet Absurdistan.

Och lejonparten av ”dårarna” är givetvis från den rödgröna sörjan som vurmar för anarki, samhällskaos, polishat och fri invandring.

                                                                                                                  Lisa Magnusson

Lisa Magnusson, kommunist och skribent hos tidningen Metro gör i dag ett nytt ”fantastiskt” utspel när hon får ordbajsa i ännu en svamlande flummig debattartikel á la Miljöpartiet:

”Det finns många skäl att älska Sverige. Visst finns det även en hel del som är dåligt, men på det stora hela är vårt land ett bra land, tryggt och välmående.

I höstens val fick Sverigedemokraterna tillräckligt många röster för att kunna fälla den nya regeringens budget, och partiet har dessutom passat på att meddela att det framöver tänker försöka lägga krokben för alla förslag som innebär invandring i någon större utsträckning.

Eftersom det är invandringsfrågan som utlöst det politiska bråket är det de som flyr från krigshärdar som i förlängningen riskerar att på riktigt drabbas om de övriga, förmodat anständiga, partierna inte kan komma överens sinsemellan.

Och överens är de inte på långa vägar ännu. De försöker inte ens bli det. Istället käbblar de om vems fel det är att den här exceptionellt jobbiga situationen med Sverigedemokraterna har uppstått. Alla vill ha makt, ingen vill ta ansvar.

Under andra världskriget tog vi emot nästan dubbelt så många krigsflyktingar per år som vi tar emot från Syrien, och då var vi dessutom betydligt färre och fattigare. Vi kan helt enkelt bättre.

Jo jag älskar mitt land. Men jag har fått allt gratis. Varken jag eller någon annan som är uppvuxna på denna lycksaliga plats har gjort ett enda dugg som innebär att just vi skulle ha mer rätt till en dräglig tillvaro. Det var ren och skär tur som gjorde att vi föddes i Sverige. Vi drog en vinstlott i livets tombola.”

eXp-kommentar: Lisa Magnusson verkar inte kunna se skillnaden på verkliga fattiga tacksamma krigsflyktingar utan krav, (från Europa under kriget), och fuskande, ljugande, bedrägliga, otacksamma, krävande asylsökare, (som det är i 90 procent av fallen), som konsekvent vägrar visa upp pass eller andra ID-handlingar för att hjälpa myndigheterna att se om de har asyl- eller flyktingskäl.

Dessutom är dessa asylsökare nästan uteslutande också muslimer som med islam som grund till slut kommer välta den västerländska kulturen i Sverige ner i havet för att sedan kunna ta över med sin kultur och ideologi. Hur många av de finska krigsbarnen, som verkligen var barn, krävde, gapade, hungerstrejkade eller hotade för att få finsk nationalrätt?

Hur många av de muslimska asylsökarna, som har råd att muta människosmugglare med hundratusentals kronor, kräver, gapar, hungerstrejkar och hotar för än det ena än det andra de KRÄVER i Nya Sverige?

Nädu Lisa Magnusson, ta du och jämför dessa flyktinggrupper från dåtidens krig mot nutidens. Hittar du EN ENDA gemensam nämnare, förutom att de kommer hit och inte kan vårt språk, så gör du det bra. Gör om gör rätt.

Offerkoftorna har tydligen varit på jätterea och Lisa Magnusson och hennes vänstersnillen till vänner har nog köpt allihop.

Källa & Länk:   Exponerat