Den här opinionsmätningen kan vara destabiliserande, och bör därför intas med försiktighet. Sifos väljarbarometer för maj innehåller faktorer som kan användas för att ifrågasätta hur Sverige styrs.

För det första är Socialdemokraterna på väg mot ner mot siffror som partiet aldrig tidigare har upplevt. S-siffran i dagens väljarbarometer är det tredje lägsta resultatet någonsin i Sifos snart 50-åriga mätserie.

"Det parlamentariska läget är skakigt, och då spelar opinionsmätningar större roll än de brukar."

Statsminister Stefan Löfven svävar nu alldeles ovanför Socialdemokraternas all-time-low. De enda två S-månader som har varit sämre är december 2011 och januari 2012, alltså alldeles i slutet av Håkan Juholts korta ämbetsperiod.

Stefan Löfven har numera ett standardsvar, när han konfronteras med dåliga siffror: ”Det finns bara en opinionsmätning som gäller, och det är på valdagen”.

Många politiker använder liknande svar för att slippa djupanalysera sina partiers motgångar i väljaropinionen. Och det är sant, för det är bara valresultat som direkt översätts i makt och mandat.

Men det parlamentariska läget är skakigt i Sverige, och då spelar opinionsmätningar större roll än de brukar, och ibland kan de vara destabiliserande. Mätningar kan avgöra om någon vågar ta risken att behöva möta väljarna igen, i ett nyval.

Sverige styrs just nu utifrån decemberöverenskommelsen (DÖ) som har konstruerats för att underlätta för en minoritetsregering att styra.

Men flera borgerliga partiledare pressas av interna opinioner som ifrågasätter DÖ, särskilt M-ledaren Anna Kinberg Batra. Hon har försvarat uppgörelsen, som följer den princip som de borgerliga drev i valrörelsen: att det största blocket ska få regera.

Men om den interna opinionen blir tillräckligt stark kan M-ledningen tvingas tänka om. Och det blir lättare att ta risken om S går dåligt och skillnaden mellan blocken minskar. Det blir också lättare att utmana regeringen med misstroendevotum, om den nonchalerar riksdagsmajoritetens många tillkännagivanden.

Ingen kan påstå att Alliansen är rehabiliterad i den här mätningen, men uppställda bredvid de rödgröna partierna så ser ju borgerligheten i alla fall lite friskare ut än vid valet.

Det finns en annan faktor i den här mätningen som kan destabilisera, genom att DÖ blir mindre attraktivt för de partier som står bakom. Och det är att Sverigedemokraterna växer. SD:s uppgång sedan förra månaden är statistiskt säker, och resultatet i dagens väljarbarometer är det högsta som SD någonsin har nått i Sifo.

I dokumentet som beskriver decemberöverenskommelsen är ett av de viktigaste motiven inte redovisat: att isolera Sverigedemokraterna politiskt. Men fortsätter SD att växa så kommer entusiasmen för DÖ att avta. För ingen skrev under överenskommelsen för att göra Jimmie Åkesson till vinnare i valet 2018.

Källa:   SvD

”Att Ryssland och Kina närmar sig varandra är ett tecken på den föränderliga världsordningen där Väst fortfarande är mycket relevant, men inte längre dominerande.”

Så utlät sig den ryske säkerhetsexperten Dmitrij Trenin 9 maj, samma dag som Ryssland på Röda torget I Moskva högtidlighöll 70-årsminnet av segern i vad som med ryskt språkbruk kallas Stora fosterländska kriget – det vill säga Andra världskrigets senare fyra år – med en massiv militärparad samt flyguppvisning för diverse utländska gäster.

Den mest prominente av dessa gäster var Kinas president Xi Jinping som hedrades med att en placering närmast sin ryske motsvarighet Vladimir Putin. Foton som togs vid tillfället avbildar två mysande statschefer, och en rapport i brittiska The Telegraph 13 maj visar att det fanns viss anledning för de båda herrarna att se nöjda ut.

Rapporten, med rubriken ”Hur Kina och Ryssland samarbetar för att undergräva den amerikanska dominansen”, pekar på att de båda stormakterna inte bara var för sig är i färd med att rusta upp sina militärstyrkor utan också söker ett närmare samband med varandra. Således interagerar de båda länderna 11–21 maj i en gemensam flottövning i Medelhavet involverande tio örlogsfartyg, och som 11 maj kommenterades av den ryska nyhetsbyrån Interfax på följande sätt:
 

Övningen, som är den första i sitt slag, påvisar ett allt starkare band mellan Moskva och Peking som formellt inte är förenade i någon militärpakt. Enligt Interfax är inte övningen riktad mot någon tredje part, men det kan råda liten tvekan om att ryssar och kineser på detta sätt vill visa Västmakterna i allmänhet och NATO och USA i synnerhet att de båda länderna är på gång och med full kraft utmanar Väst om den globala militärdominansen.

Ryssland och Kina kan ännu inte fullt ut mäta sig med USA och NATO vad beträffar modern militärteknologi, men båda länderna har moderniserat sina väpnade styrkor och är på väg att sluta gapet.

Folkrepubliken Kinas president sedan 2012, Xi Jiping, lovade vid sitt makttillträde att ”bygga den kinesiska drömmen” som omfattar ”den stora föryngringen av den kinesiska nationen”. En icke obetydlig del av denna målsättning inbegriper att få fart på den kinesiska militärapparaten med en personal om 2,3 miljoner man, tre gånger så många som Ryssland förfogar över. Kritiker har pekat på att den kinesiska krigsmaskinen under årens lopp har försvagats märkbart samt blivit korrumperad och stridsoduglig.

I en rapport till kongressen nyligen sammanfattade det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon det kinesiska ledarskapets militära målsättning på följande sätt: ”Kinesiska ledare ser en stark militär som avgörande för att förhindra andra länder från åtgärder som skulle förstöra Kinas intressen och en försäkran om att Kina kan försvara sig självt om de avskräckande åtgärderna skulle misslyckas.”

Rapporten kommenteras av sajten The Diplomat 11 maj här:

President Xis föresats att modernisera och effektivisera den kinesiska Folkets befrielsearmé medför en ökning av militärutgifterna från föregående år till motsvarande 85 miljarder brittiska pund eller 1,1 biljoner kronor. Det innebär en påspädning av militärbudgeten med tio procent sedan 2014. Flottan, som redan nu är störst i Asien med fler än 300 krigsfartyg enligt Pentagon, kommer att tilldelas en försvarlig del av nämnda budget.

Peking förfogar i nuläget över 25 jagare och bygger nu vid ett skeppsvarv i nordöstra Kina landets andra hangarfartyg, ett exempel så gott som något på att Kina vill få mer att säga till om på världshaven. Kineserna satsar också på att öka beståndet av ubåtar, som nu enligt ovan nämnda Pentagon-rapport omfattar 59 dieseldrivna och nio atomdrivna farkoster av detta slag.
Den kinesiska krigsmakten saknar emellertid inte problem. I de militära enheterna finns ett övermått av soldater i icke-stridande befattningar samt brist på erfaret befäl, som inte deltagit i strider utomlands sedan det Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.

 
Kina invaderade då Vietnam sedan vietnameserna störtat den omänskliga, och med Kina lierade, Pol Pot-regimen och hotade med att erövra den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Vietnameserna försvarade sig dock tappert och den kinesiska invasionsarmén tvingades retirera. Peking försökte föga framgångsrikt bortförklara debaclet med att man endast velat ge vietnameserna ”en läxa”.

President Xi Jinping är också ordförande i Kinas Centrala militärkommission och har avskedat ett antal höga militärer i syfte att få bukt med den utbredda korruptionen inom den kinesiska militärapparaten. Den högst rankade av dessa var general Xu Caihou, som anklagades för och erkände mutbrott. Den 71-årige Xu, som nyligen avled i cancer, var inte bara vice ordförande i den Centrala militärkommissionen utan också medlem i det styrande kommunistpartiets mäktiga politbyrå. Mer om fallet Xu i BBC News 16 mars.

Rysslands krigsmakt är bara en tredjedel så stor som Kinas men har gott om stridsvagnar och artilleri, som man anklagas för att ha använt i samband med Moskvas uppbackning av proryska separatisters kamp mot regeringen i Ukraina. Mellan 2005 och 2014 fördubblade Ryssland sina militärutgifter.

Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev deklarerade 2010, att Ryssland avsåg spendera 13 biljoner rubler eller 3,4 biljoner kronor på militär upprustning under den närmaste tioårsperioden. Enligt planerna ska 70 procent av den totala ryska beväpningen vara fullt modern omkring 2020. Under 2015 har den ryska militärbudgeten ökat med 33 procent till 3,3 biljoner rubler, även om det finns en medvetenhet om att man kanske måste slå av något på ökningstakten till följd av sjunkande oljepriser och västliga sanktioner.

Under innevarande år kommer den ryska krigsmakten att begåvas med 50 nya interkontinentala ballistiska missiler med kärnvapenbestyckning plus 200 nya stridsflygplan. Flera nya vapen, exempelvis stridsvagnar av typ Armata, visades upp för inbjudna utländska dignitärer vid segerfirandet i Moskva 9 maj vilket dock bojkottades av praktiskt taget hela Västvärlden och många andra länder. Till slut tackade till och med Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, som fått en specialinbjudan av Moskva, nej till begivenheten – formellt av inrikespolitiska skäl.

 
Vilket nog kan äga sin riktighet: Kim har enligt sydkoreanska underrättelseuppgifter bland annat varit upptagen med att avrätta sin egen försvarsminister, general Hyon Yong-chol, vilken ska ha somnat under en föredragning av Kim och dessutom ”svarat” denne. Avrättningen ska ha skett medelst luftvärnskanon.

Ryssarna tycks dock inte ha besvärats nämnvärt av manfallet på åskådarläktarna på Röda torget, som skarpt kontrasterade mot hur det såg ut vid 60-årsfirandet 2005 då en leende Vladimir Putin sågs vinka mot åskådarna tillsammans med USAs och Frankrikes presidenter George W. Bush respektive Jacques Chirac. Att vi nu befinner oss mitt i ett nytt kallt krig är alldeles uppenbart.

Den officiella ryska ståndpunkten är att Ryssland just nu upplever en ”ny våg av patriotism”, vilket säkerligen stämmer. Frågan är bara i vad mån denna nyfunna fosterlandskärlek är en spontan företeelse eller en skapelse av den sovjetnostalgiska statsmakten. Nyhetsbyrån Interfax gör ingen hemlighet av att den ”nya” patriotismen riktar sig mot Västvärlden, enkannerligen USA.

 
”Om vi slog nazisterna under sådana enorma uppoffringar, varför skulle vi bry oss om sanktioner och en ekonomisk kris? Detta var budskapet som hovrade över firandet. Det storskaliga, till och med pompösa, Segerdagsfirandet i år var exakt vad en stor majoritet av befolkningen krävde, de som nu känner ett överhängande behov av att känna stolthet för sitt land, även om orsaken till stoltheten ligger 70 år tillbaka i tiden.

I själva verket har Segerdagen blivit en avgörande del av den ryska nationstanken, den ryska ideologin. Vi kan betrakta denna årsdag som en seger för den ’nya ryska patriotismen’ en integrerad del av något som nu inte bara är stolthet över ett ärofyllt förflutet utan också starka antivästerländska, framförallt antiamerikanska, känslor.”

Slutligen kan jag inte låta bli att påminna om, att även om Sovjetunionen starkt bidrog till segern över Nazityskland 1945 så var det den sovjetisk-tyska Molotov-Ribbentroppakten från 22 augusti 1939 som möjliggjorde kriget. Moskva räknar krigsutbrottet till 22 juni 1941, då Tyskland angrep Sovjetunionen och inte 1 september 1939 då tyskarna gick in i Polen med Moskvas välsignelse; ett par veckor senare invaderade sovjetiska trupper östra delen av Polen.