Den borgerliga alliansens problem med att förklara decemberöverenskommelsens legitimitet för såväl sina partimedlemmar som väljare kan sammanfattas i tre ord:

Vallöftessvek, uppgivenhet, handlingsförlamning.

Det vallöfte som har svikits är det som de fyra partiledarna för alliansen gav i en artikel i DN Debatt den 21 augusti 2014: ”Vi kommer inte att släppa fram en regering som inte har visat att den har förutsättningar att få igenom sitt förslag till statsbudget.” Men det är precis vad alliansen gjort med decemberöverenskommelsen. Alliansen har tillhandahållit förutsättningar för regeringen Löfven att få igenom sin statsbudget, när regeringen inte kunde visa att den hade de förutsättningarna själv.

Hade de borgerliga partiledarna i stället skrivit att de skulle göra sitt yttersta för att ge en regering, som alliansen formellt var i opposition mot, förutsättningar att få igenom sin budget, hade uppgörelsen inte varit ett svek mot det angivna vallöftet.

Uppgivenheten består i att alliansens fyra partier synes ha gett upp hoppet om att de tillsammans kan samla mer än hälften av väljarkåren bakom sig. Och argumentationen för denna hållning utmanar de enklaste kunskaper i matematik. Som ett motiv för vad som några veckor senare skulle bli decemberöverenskommelsen, uppgav alliansens fyra partiledare i en artikel i DN Debatt den 9 december 2014: ”I dag kan inget parti förvänta sig egen majoritet. Inget parti kan heller förvänta sig att sitta i regering ensam.” Därför behövde man finna en långsiktig väg framåt som möjliggjorde minoritetsregeringar som kunde vara säkra på att få igenom sin statsbudget, även om de hade kammarens majoritet mot sig.

Udden i detta resonemang var riktad mot socialdemokratins anspråk att få vara ensamt regeringsparti. Men genom överenskommelsen medger alliansens fyra partier att inte heller de förväntar sig egen majoritet framöver. Hälften av partierna i riksdagen säger alltså att de inte tror att de tillsammans kommer att få över 50 procent av rösterna i framtida val – att de inte var för sig kan samla 12,5 procent av väljarna bakom sitt respektive partis politik. Alliansen har gett upp tanken om väljarmajoriteten, men vill att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ändå ska ”släppa fram” den.

Handlingsförlamningen utgörs av att allt fler allianspolitiker, främst moderater, öppet säger att de inte tror att uppgörelsen kommer att hålla till 2022, samtidigt som de anser att den ändå måste fortsätta att gälla. Ett uttalande av Lars-Ingvar Ljungman, ordförande i Skånemoderaterna och tillika valberedningens ordförande, i Di nyligen (23/4), illustrerar denna handlingsförlamning. På frågan om han trodde att decemberöverenskommelsen skulle hålla till 2022 svarade Ljungman:

”Jag tror att politiska realiteter under resans gång kommer att göra att den här decemberöverenskommelsen överges. Det är svårt att peka på vad det skulle kunna vara som slutligen fäller den, men jag är nog tveksam till om den kommer att hålla ända till 2022.”

Samtidigt framhöll Ljungman att decemberöverenskommelsen borde få finnas kvar, eftersom det ”i praktiken inte finns något vettigt alternativ”.

Tanken med överenskommelsen är att om alliansen får möjlighet att bilda en minoritetsregering efter valet 2018, ska den rödgröna oppositionen efterleva den på samma sätt som alliansen i opposition efterlevt den fram till 2018. Endast så kan överenskommelsen rättfärdigas. Det är poängen i den risk som alliansen tar, när den åtar sig att följa decemberöverenskommelsen, om så också i opposition fram till 2022.

Men om decemberöverenskommelsen inte håller till valet 2022, är varje dag som den fortsätter att gälla till skada för alliansen, eftersom alliansen i så fall inte ens har en teoretisk möjlighet att utnyttja uppgörelsen lika länge som de rödgröna. Om den inte skulle hålla fram till valet 2022, och till exempel falla hösten 2021, skulle en eventuell alliansregering bara fått fördelen med att använda sig av överenskommelsen i tre år (från valet 2018), medan de rödgröna fått nyttja den i fyra år (mellan 2014 och 2018).

Faller överenskommelsen före 2018, är hela uppgörelsen en förlust för alliansens del. Detta obeaktat om det finns vettiga alternativ eller inte.

Man behöver därför inte vara en politikens Freeman Dyson för att som väljare se dessa svagheter med decemberöverenskommelsen.

De allianspolitiker som i likhet med Ljungman tror att decemberöverenskommelsen inte kommer att hålla ända till valet 2022, borde således redan denna dag kräva att deras parti frångår den. Genom att fortsätta att upprätthålla en i deras mening dödsdömd överenskommelse, medverkar de till att regeringen Löfven fortfar att gynnas asymmetriskt.

Källa:  di