Under den senaste veckan har flera invandrartäta förorter till Stockholm utsatts för kravaller och vandalism. De flesta av oss undrar säkert vart vårt land Sverige är på väg.
STOCKHOLM: Folk filmar fem bilar som brinner på Rinkebyplan i Stockholmsförorten Rinkeby på torsdagskvällen. Det är fjärde natten som upplopp präglar Stockholms förorter, famförallt västerut. Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX
Vi har i Sverige har sedan 50- och 60-talet öppnat vårt land för 100 000-tals människor från andra länder som flytt från förtryck, arbetslöshet, krig och hungersnöd och fått en ny hemstad här. Sverige är ett av de länder som tagit emot flest flyktingar i hela världen. Idag växer det upp både andra och tredje generationens barn till invandrare i Sverige.
Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om konsekvenserna av en alltför optimistisk och okontrollerad invandring till Sverige. Samhället håller på att tappa all kontroll över situationen. Vandaler och huliganer utsätter idag hela samhällssystemet för oerhörda påfrestningar som långsiktigt kommer att få mycket stora konsekvenser.
Jag känner som människa och politiker idag en stor sorg över det som händer. Jag tänker på alla de goda krafter inom politiken och föreningslivet som under alla år arbetat med att hjälpa till i integrationsarbetet till fördel för våra invandrare.
Under förra veckans kravaller raserades troligen merparten av detta arbete. Sverige ramlar tillbaka minst tio år i detta arbete. Jag undrar om det över huvud taget finns några ideella krafter och engagemang kvar att ännu en gång börja det mödosamma arbetet från början.
De personer som genomfört dessa kravaller och vandaliseringar förstår inte vilken skada deras så kallade fritidsaktiviteter har åstadkommit när det gäller att skapa förståelse och empati för andra människor och kulturer.
Jag har under mer än 40 år haft förmånen att genom mitt arbete resa runt i många länder runt om i världen. Jag har träffat människor inom nästan alla religioner och olika kulturer.
Jag har aldrig stött på några motsättningar eller konflikter under alla dessa år. Vi har mötts med ömsesidig respekt och vördnad för varandras olikheter, och sett möjligheter till samarbete trots våra olikheter.
Min undran är därför, varför ska jag nu inte kunna göra detta i mitt eget land? Som i så många andra fall när det gäller ungdomar, oavsett varifrån de kommer, så måste man kunna förvänta sig att föräldrarna tar ett stort ansvar för sina barn och vad de sysslar med. Det är en av grundbultarna i ett samhälle.
Det borde inte vara svårt då föräldrarna och framför allt pappan i familjer med invandrarbakgrund utgör en ännu större auktoritet jämfört med vanliga svenska pappor. Så är det i deras kultur. En annan grundbult är rättstaten Sverige. Vi kan aldrig acceptera att dessa vandaler sätter dagordningen med våld och vandalism och samtidigt också sätter rättsstaten Sverige ur spel.
Vart är Sverige på väg? Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen över situationen, med konsekvenser som är skrämmande. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka i Sverige. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner liknande de som varit och är i Libanon, Irak och Nigeria med flera.
Tanken skrämmer, men vägen dit är kanske kortare än vi kan ana om inte dagens situation en gång för alla får sin lösning. Det är allas vårt ansvar att hitta lösningar.
Rättsstaten Sverige kan eller ska aldrig acceptera att detta beteende röner någon som helst framgång. Om så sker startar vi en lavin som vi aldrig kan stoppa.
Olle Engström (M)
ledamot i fullmäktige i Borås
Källa: bt.se
