Under en hel intervju vägrade förra näringsministern och centerledaren Maud Olofsson att svara på frågan som många just nu ställer sig: Var statsminister Fredrik Reinfeldt informerad om Nuon-affären? Och reaktionerna i sociala medier lät inte vänta på sig.

 I mina instruktioner står det ingenstans att jag ska förankra det med vare sig statsministern eller de övriga partiledarna.

Så sa Maud Olofsson när hon besökte Aktuelltstudion. Men att förankra det omstridda köpet av det holländska kraftbolaget Nuon var precis vad hon gjorde, om man ska tro en intervju som gjordes med den förra centerledaren själv i Ekot förra året. Där sa hon:

”När det är större frågor av den här karaktären så frågar man naturligtvis ägaren. Och då ställde jag kontrollfrågor, därför att jag var väldigt tveksam till den här affären. Kan ni klara avkastningen om ni gör den här investeringen - och fick till svar "ja" och det förankrade jag naturligtvis med dem som sitter i regeringen, så är det ju.”

Inga svar

Fredrik Reinfeldt har själv sagt att han inte visste om affären. Vems uppgifter som stämmer, det är frågan många ställer sig i dag. Men Olofsson väjde tvärt för programledare Pelle Nilssons fråga. Visste Fredrik Reinfeldt om köpet – eller inte?

– Jag tror inte att det är den viktigaste frågan. Jag förstår att det är intressant, men nu pratar vi konstitutionella frågor.

Varken andra, tredje, eller fjärde gången frågan ställdes kom något besked från Olofsson.

 – Jag kommer svara på samma sätt, det är inte lönt att du fortsätter ställa frågan.

Twitterstorm

Det dröjde inte länge innan Twitter svämmade över med reaktioner:

”Herregud Maud Olofsson. Var är min skämskudde”

”Du har ju iaf rätt i att svensk tv-historia skrevs. Det var pinsamt, riktigt pinsamt.”

”Man undrar ju verkligen vad Reinfeldt och Borg döljer?”

”Hade Maud Olofsson fortfarande varit partiledare hade hon tvingats avgå efter kvällens intervju i Aktuellt.”

”Åh, herregud. Man blir ju tokig. Maud Olofsson, stå till svars för det du har gjort och svara på journalisternas frågor”

”Olofsson o Reinfeldt måste kommit överens om att hon ska ta smällen för att skydda Alliansen. Enda rimliga förklaringen.”

Sammanlagt berördes frågan om vem som visste vad åtta gånger under intervjun, utan att skapa någon klarhet. Varför vill du inte svara på frågan, undrade SVT:s Pelle Nilsson.

– Jag vill hålla mig till de konstitutionella reglerna. Det är vad det handlar om i dag, KU prövar den delen, ingenting annat, svarade Maud Olofsson.

”Lite ordning och reda får det vara”

Olofsson poängterade att det inte var någon enig kritik mot henne men sade att hon tar på sig ansvar för bristerna i hanteringen. Hon säger även att hon inte var den enda som var positiv till Nuon-affären – då den var aktuell 2009.

– Då var det väldigt få som var kritiska. Det fanns socialdemokrater som ställde sig upp och sa att det här var bra. Sen går det fem år och energimarknaden förändras dramatiskt. Att komma fem år efteråt och ändra sig och säga att ”nu ska vi straffa hon som tog ansvaret och gav rådet till Vattenfall å ägarnas vägnar”. Lite ordning och reda får det vara.

Peter Eriksson (MP) framförde även kritik mot det faktum att Maud Olofsson inte dök upp för förhör i konstitutionsutskottet. Till SVT säger den förra centerledaren att hon ansåg att det redan fanns tillräckligt med underlag för att fatta beslut.

– Man kan ha olika åsikter. Det är överspelat nu. Jag har svarat till KU vilket underlag jag hade. Jag tycker att det finns ett rejält underlag att fatta beslut i de frågor som gäller konstitutionen.

”Centerpartiet behöver inte det här”

Maud Olofsson befinner sig i en rävsax, och vet om det, säger SVT:s politiska kommentator Margit Silberstein. Därför vägrar hon svara på den kritiska frågan.

– Skulle hon ändra innehållet i radiointervjun skulle hon förlora all trovärdighet. Och skulle hon hålla fast vid att Fredrik Reinfeldt visste skulle hon kunna ställa till med en regeringskris, för det skulle innebära att Fredrik Reinfeldt hade talat osanning i KU. Och det gör man inte.

KU-kritiken, och efterspelet vi nu ser, kan komma att påverka det kommande valet, säger Margit Silberstein.

– Centerpartiet behöver inte det här, att den förra partiledaren inte svarar på frågor som anses vara väldigt centrala.

Källa & Länk:  svt

STOCKHOLM Den sionistiska och svenskfientliga kartläggningsorganisationen Expo har i åtminstone två år huserat på hemlig adress. Nu har dock basen för deras smutsiga verksamhet avslöjats. Se karta:   "Gustavslundsvägen 151 F, Bromma, Stockholm"

                      Svenskfientliga Expos lokaler.                                                          Foto: Nordfront

Den statsunderstödda, svenskfientliga och sionistiska kartläggningsorganisationen Expo har under många år trakasserat oliktänkande, nationalister och dissidenter i syfte att stigmatisera dessa och skrämma dem till tystnad.

Detta har gjort organisationen mycket impopulär och på grund av den avsky som många känner gentemot Expo och dess medarbetare så har man sedan drygt två år tillbaka huserat på hemlig adress som få har känt till.

Nu kan dock Nordfront avslöja att kartläggningen och trakasserierna av oliktänkande svenskar sker ifrån Gustavlundsvägen 151 F (på plan 4 och 6), i Bromma, Stockholm. Adressen är bekräftad som den korrekta av den statliga myndigheten Svenska Institutet (SI), som av misstag råkat skriva ut Expos adress i ett pressmeddelande.

Stiftelsen Expo finansieras bland annat med pengar från avlidna svenskar utan arvingar, pengar från judiska riskkapitalister, skattemedel från olika myndigheter och donationer från företag och stiftelser.

Samtliga anställda på Expo får sekretessmarkering, det vill säga skyddad identitet. I styrelsen för Expo sitter bland annat juden Robert Aschberg och den ökända politikern Mona Sahlin.

Exakt hur många svenskar Expo har i sina omfattande kartläggningsregister är oklart, klart är dock att mycket har kommits över genom kriminell verksamhet som dataintrång och liknande metoder. Enligt Expo själva handlar det om drygt 25 000 dokument som man har i sitt ”digitala arkiv”, och som man bygger på hela tiden.

Länk till NF:  Här kan ni läsa  Nordfronts avslöjande i sin helhet.

Källa & Länk:  Realisten

Tusentals svenskar skänker pengar till Rädda Barnen varje år. De hoppas bidra till en bättre tillvaro för utsatta barn runtom i världen. ”Jag ger inga pengar till Rädda Barnen längre. Om någon frågar mig avråder jag”, säger Elisabet Brunnberg Johnsson som var organisationens chef i Mellanöstern fram till 2007.

                                                                                             Foto:   Bertil Ericson

Jemen är ett land längst ner på den arabiska halvön. När Elisabet Brunnberg Johnsson som nybliven chef för Rädda Barnens Mellanösternkontor anlände till huvudstaden Sana år 2002 fann hon en verksamhet som gett sig själv fria tyglar.

– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt.

Brunnberg Johnsson hittade ett brev från en student, som hade kommit från Sverige och jobbat där en sommar och undrat varför man inte lade ner alltihop. Andra hade tio år tidigare påtalat korruptionen.

– Ingen hade vågat röra vid det här. Jag sa upp kontoren och flera av bilarna såldes. Jag har aldrig varit på ett så tyst personalmöte. Det blev mordhot, så klart. De hade inte varit med om något sådant, dessutom var det en kvinna som talade. Vi skaffade ett mindre kontor och försökte reda i det här oerhörda, där man också betalade ut pengar som hamnade hos fruar till män i parlamentet. Vi bara skrattade till slut. Det var så hemskt.

Här saknades all kontroll. En gång i tiden, för flera decennier sedan, hade Rädda Barnen byggt ett sjukhus, men nu var det svårare att säga om något positivt åstadkoms för pengarna. Bland pappren hittades även guldkantade avtal.

– Någon som hade haft hand om ekonomin, och som knappt kunde räkna, fick en miljon svenska kronor i avgångsvederlag. I Jemen, där man tjänar några hundra i månaden. Han var väldigt bekymrad över att han nu inte skulle kunna behålla sina barn på Yale-universitetet i USA. Det är en jätteskandal och så sitter man där själv och blir tystad och trakasserad.

Missförhållandena i Jemen bekräftas av Sten Arvidsson, chefsekonom för Rädda Barnens internationella program, som i en rapport beskrivit hur lättvindigt pengar hanterades och hur redovisningen missköttes: ”Sannolikt med avsikt att dölja höga administrativa kostnader, har kontorshyra, vissa lönekostnader m m bokförts på olika insatser, i motsats till instruktioner från kansliet.”

ALDRIG MER EN ENDASTE KRONA TILL RÄDDA BARNEN!

Tusentals svenskar skänker pengar till Rädda Barnen. De hoppas att det ska bidra till en bättre tillvaro för fattiga, utsatta barn. Frågan är alltid: hur mycket når fram? En annan lika aktuell fråga är: varför märks Rädda Barnen så lite i debatten om barns rättigheter i Sverige?

Avståndet mellan de 88 000 betalande medlemmarna och ledningen för organisationen, som deltar i en process för att jämka samman all utlandsverksamhet under en hatt, har blivit uppenbar. Det är lätt att grundvärderingar – och barn – försvinner någonstans på vägen; att den enskilde reduceras till någon som skakar bössa åt ett namnlöst kontor med ekonomiska kontrollanter som bor på andra sidan oceanen.

I grund och botten har svenska Rädda Barnen stor insamlingsgoodwill och 234 lokalföreningar på traditionellt folkrörelsemanér. Med det är en tunn tråd – allt tunnare, menar många gräsrötter – som får rörelsen att hänga ihop med internationella Rädda Barnen, Save the Children Alliance, som likt ett globaliserat storföretag håller på att centralisera sina beslut för att smälta samman de olika medlemsorganisationernas verksamheter ute på fältet.

Omställningen är stor och snabb och den accelererar. Svenska Rädda Barnen kommer att stänga många av sina egna lokalkontor i Afrika, Asien och Latinamerika och de mest inflytelserika medlemmarna i Save the Children Alliance, USA och Storbritannien, tar ett fastare grepp om det dagliga arbetet. Mycket få Rädda Barnen-kontor kommer framöver att ha en svensk chef.

Här uppstår både trovärdighets- och säker­hetsproblem när svensk biståndspersonal hamnar under exempelvis amerikansk ledning i länder där USA uppfattas negativt. Den svenska organisationen har dessutom haft en starkare betoning än övriga länder av barns rättigheter, men den så kallade harmoniseringen genomförs i effektiviseringens namn och för att alla ska säga ungefär samma sak. I London i november hålls ett möte för att ytterligare stärka ”den gemensamma identiteten”.

Kort uttryckt är det okontroversiellt att bygga skolor åt fattiga barn. Det är däremot utmanande att ge sig på de strukturer som förtrycker barn.

Åtskilliga av motionerna till Rädda Barnens senaste riksmöte (2008) andades misstro mot ledningen. Generalsekreterarens lön ifrågasattes. Avståndet mellan styrelse och lokalföreningar kommenterades. ”Förr var vi med och och verkligen kände att vi hjälpte de mest utsatta barnen i världen. Vi var en fantastisk medlemsrörelse. Varför känns det inte på samma sätt längre?” skrev en medlem.

Andra motionärer undrade varför beställda forskarrapporter hade stoppats. Och hur mycket försvinner egentligen i administrativa kostnader?

Drygt 12 procent står det i Rädda Barnens årsredovisning. Personer med inblick i den internationella verksamheten menar att det inte går att komma under 40 procent i vissa länder. Häromåret orsakade flytten av ett regionkontor i Afrika sådana administrativa utgifter att budgeten överskreds med 427 procent. Sidas senaste systemrevision av Rädda Barnen kommer fram till ett snitt på 17 procent, med en brasklapp: ”Emellertid bör det noteras att det inte finns någon generell definition av begreppet administrativa kostnader.”

Rädda Barnen har länge varit en viktig opinionsbildare. Håller den kritiska blicken nu på att grumlas och rösten att förstummas? På basplanet märks förvåning över att Rädda Barnen inte driver på i viktiga frågor om barns villkor i Sverige.

Man har verksamhet för dem som utsätts för övergrepp, men arbetar inte för att förhindra att de blir utsatta. I det vakuum som uppstått har Bris och nya grupper som arbetar mot hederskulturen fångat upp tidens akuta frågor.

Medlemmen Peter Nordlund motionerade i fjol om att Rädda Barnen ska engagera sig mot omskärelse av pojkar.

– Jag häpnar över hur man bara låter pojkarna drabbas och motiverar det med att annars kan man inte göra något för tjejerna. Rädda Barnen är undflyende, det är rent katastrofalt, säger Peter Nordlund.

En annan motionär i samma ärende fick redan 2003 det här svaret av styrelsen:

”Ett arbete i enlighet med motionärens förslag skulle högst sannolikt få negativa konsekvenser på flera nivåer ...: 1) Internationellt i våra programländer, där denna fråga på många håll betraktas som mycket märklig. 2) Nationellt i Sverige kan en sådan linje försvåra arbetet mot kvinnlig könsstympning ... 3) Lokalt i Sverige, där flera lokalföreningar arbetar i nära samarbete med etniska grupper där ett sådant ställningstagande skulle riskera att uppfattas som kränkande, och försvåra arbetet.”

Alltså håller man tyst. Konsekvensen blir att man tvärtom ger sitt stöd åt just dem som vill att barn ska behandlas efter skilda måttstockar.

Maria Hagberg, socialarbetare och initiativtagare till Nätverket mot hedersrelaterat våld:

– Jag är medlem i Rädda Barnen, men de vågar inte lyfta frågan kring heder. Vi ska acceptera olika religioner, men inte att de utövar förtryck.

Enligt henne har frivilligorganisationerna blivit alldeles för institutionaliserade.

– Där finns eldsjälar, men också de som bara är politiskt korrekta och går den vägen och får inflytande. Man blir anställd för att vara engagerad i stället för att ta anställning för att man är engagerad.

Det är en speciell tillvaro där ute, ibland som i en bubbla med hög luft mitt i tyngande fattigdom och konflikt. Biståndsvärlden har sitt eget cirkulationssystem, man rör sig mellan de olika organisationerna, driver projekt och minglar.

En tidigare Rädda Barnen-medarbetare beskriver Palestinaarbetet som ett cocktailparty. Ett exempel på den extravaganta kulturen är att en anställd i Östafrika ansökte – dock utan framgång – om att få sin transport av hästar mellan Etiopien och Kenya betald av arbetsgivaren. Dyra skolavgifter, väldigt skiftande och inte transparenta, bekostas av Rädda Barnen. Cheferna på utlandskontoren har haft olika löner, några dubbelt så höga som andra.

Hösten 2008 publicerade Sida en omfattande genomgång av Rädda Barnens arbete i utlandet, en så kallad systemrevision. Enligt den finns brister nästan över allt; från bokföring och redovisning till riskanalys till insikt om hur den svenska organisationen kommer att förändras av sin anpassning till Save the Children Alliance.

Man har helt enkelt ingen plan för hur det ska se ut om några år. Här finns dessutom passager som kan göra barnen mörkrädda om man läser högt: ”Valet av partnerorganisationer kan ifrågasättas. Vi finner det tämligen märkligt att svenska Rädda Barnen i Kenya ger ekonomiskt stöd åt polisen och vice-presidentens kontor.”

En central slutsats i systemrevisionen är att aktiviteter rapporteras, men att det saknas metoder för att mäta om de faktiskt påverkar och ger resultat.

– Under min tid hos Rädda Barnen i Mellanöstern förlorade jag mycket av min tro på bistånd, säger Elisabet Brunnberg Johnsson, som också har suttit i organisationens styrelse. Jag ger inga pengar till Rädda Barnen längre. Om någon frågar mig avråder jag.

Enligt andra personer med mycket god insyn i Rädda Barnens verksamhet finns flera frågetecken kring hur de nästan 700 miljoner som årligen kommer in från bidragsgivarna förvaltas. När en inhyrd byggare i Darfur plötsligt försvinner med fordon, material och förskottsbetalning låtsas man i bokföringen som om det regnar och till och med som om den planerade skolan faktiskt har blivit byggd. Vid ett annat tillfälle förlorade organisationen tiotals miljoner kronor för att kanslianställda inte följt styrelsens beslut om hur kapitalet skulle förvaltas.

För Rädda Barnen handlar det nu om vad det fortfarande goda ryktet ska användas till. Problemet är inte pengarna utan människors inställning, sa redan Eglantyne Jebb, som grundade Save the Children i England 1919.

Källa & Länk:   GP.se

Man skäms när man ser den Svenska polisen, hur dom beter sig. Se på filmen här under hur dom ligger i underläge för denna tönten. Dessa två poliser kan knappt ta sig ur denna situation. Det är sorgligt att se!

 I USA diskuterar man inte utan handlar direkt mot buset. Den svenska polisen borde lära från den amerikansa polisen hur man tar en buse.