Den moderata partiledningen utesluter inte att väcka misstroende mot statsminister Stefan Löfven. Det framgår av partistyrelsens nya svar på motioner till M-stämman. Anna Kinberg Batra lika velig partiledare som Stefan Löfven. 

Bild:  Maja Suslin/TT

Tre partidistrikt har motionerat om att partiet ska lämna decemberöverenskommelsen. Den striden uteblir nu på stämman. Frågan har dock varit hur partiet ska agera, när decemberöverenskommelsen (DÖ) är borta.

Allianspartierna bedriver ett spel för gallerierna när de inte fäller regeringens budgetförslag, hävdar SD-ledaren Jimmie Åkesson. "Det blir en form av hyckleri", säger han till Di.

 

  

Den här utvecklingen med uppstickande nya partier är missnöjet med Europas politiska etablissemang och EU:s brist på folkligt inflytande, som är grundorsaken. Etablissemangets försök att möta det ökande folkliga missnöjet runt om i Europa med politisk isolering, har hittills haft motsatt effekt. Om utvecklingen tillåts fortsätta kommer den att leda till en destabilisering av hela EU-området.

De politiska partierna i Sverige har gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för den nya politiska yrkesklassen. Denna klass består av karriärister som i stort sett saknar yrkeserfarenhet och någon betydande bildning. Man går för det mesta direkt från skolan till politiska befattningar.

Politikerna har tagit över alla de ledande befattningarna inom stat och kommun samtidigt som tjänstemannaansvaret avskaffats. Resultatet har inte uteblivit, offentliga myndigheter fungerar allt sämre under ledning av numer inkompetenta chefer.

På femtio år har partierna gjort sig av med nästan alla sina medlemmar och verksamheten har gått över från medlemsavgifter till att finansieras med skattepengar som politikerna beviljat sig själva. Konsekvensen av den här utvecklingen är att den tidigare folkligt förankrade idédebatt som formade partipolitiken har tystnat.

De partiaktiva ser mest politiken som en enkel karriärväg till feta skattefinansierade maktpositioner. Förflyttandet av den politiska tyngdpunkten till EU har skapat ett bekvämt avstånd till väljarna. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle uppstå om man tillät vanligt folk att påverka politiken. De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets.

Resultatet av den här utvecklingen är att politikerklassen format vad de kallar den demokratiska värdegrunden. Låt er inte förledas av namnet, detta har inget med demokrati att göra. Det handlar istället om att begränsa den politiska spelplanen till den riskfria politik som de här makthavarna har eget intresse av, och att tysta andra åsikter än de som släpps fram i den s.k åsiktskorridoren.

Debatten mellan partierna handlar inte längre om idéer hur samhället bäst skall formas. Den begränsas stegvis till en allt tunnare fasad, där man bjuder någon enstaka procent upp och ner för att ge sken av olika ståndpunkter. I vissa frågor gör man inte ens det, utan där tystats alla med avvikande åsikter.

Skapandet av en för den politiska adeln gemensam politisk doktrin har kommit att helt diktera det politiska livet. Folkets möjlighet att öva inflytande över politiken har smält ihop och demokratin dör. Den här olyckliga utvecklingen är ett resultat av en noga vald politisk strategi från politikerklassens sida för att ostört kunna försörja sig på välarvoderade politiska uppdrag.

Det handlar även om att föra en politik som passar överstatliga organ som EU, FN m.fl där politikerna senare kan komma ifråga för lukrativa uppdrag. En grundpelare i det tidiga folkstyret var en yrkeskår av kritiskt granskande journalister som symboliskt kallades den tredje statsmakten.

Vi som är gamla minns med saknad de tre O:na (Ortmark, Orup och Olivecrona) inom Public Service. Deras politiska bevakning avspeglade väl folkopinionen. Dagens Public Service har tagits över av vänsteraktivistiska krafter och den kritiska bevakningen har ersatts av ren vänsterpolitisk propaganda. Nästan tre av fyra journalister inom Public Service har vänsterextrema politiska sympatier (Mp och V).

Obalansen mellan journalisternas sympatier och väljarnas framgår tydligt av att uppåt tio gånger så stor andel av journalister sympatiserar med Mp som andelen bland väljarna.

Precis som folkrörelsepartierna finansierades dagstidningarna ursprungligen av läsarna. Och precis som med partierna klippte politikerna av banden med läsarna genom att göra tidningarna beroende av politiskt styrd skattefinansiering.

De etablerade medierna i form av Public Service och de stora papperstidningarna SvD, DN, Aftonbladet, Expressen och GP har på detta sätt förvandlats till megafoner för den politiska adeln som aldrig vågar ifrågasätta värdegrunden. Detta gör man så nitiskt att man utan skam använder sig av flagranta lögner och uppdiktade historier för att försvara den. Den tredje statsmakten befinner sig i ett beklämmande förfall.

Folkstyret är satt ur spel, här genomför den politiska adeln en långsam statskupp där de målmedvetet steg för steg sätter folkstyret ur spel. Den folkligt förankrade idédebatten är död och politiken cementerad till yrkespolitikernas gemensamma värdegrund som man är överens om att inte ifrågasätta. I en rad för väljarna viktiga frågor gömmer man sig bakom EU. Det slutliga belägget för denna kupp som berövat folket dess demokratiska inflytande var den s.k Decemberöverenskommelsen – kallad DÖ.

För att behålla skenet av folkstyre använder man det raffinerade systemet med korrumperade medier och lobbyorganisationer förklädda till folkrörelser som iscensätter en påstådd folkopinion som inte finns i verkligheten. Sven Hagströmmer har träffande beskrivit denna skamliga överenskommelse med följande ord: Uppgörelsen är bland det värsta som har hänt i svensk politik. Det är ett otroligt övertramp mot de parlamentariska spelreglerna. Demokrati handlar om majoritetslösningar, inte om en politisk elit som ger sig själva minoritetslösningar.

Problemet för de svenska yrkespolitikerna är att ur folkdjupet har det vuxit fram en ny politisk folkrörelse – Sverigedemokraterna. Ursinnet från yrkespolitikerna över detta folkliga tilltag är inte att ta miste på, men rädda är de! Och de gillar inte vad folk tycker. Plötsligt börjar det dock gå att på allvar diskutera delar av den cementerade värdegrunden. Men eftersom förtroendet redan är raserat lär denna nya öppenhet komma för sent, SD verkar snarast växa ännu fortare nu.

Som väljare måste man fråga sig om man längre kan rösta på de partier som leds av de personer som varit med och undertecknat DÖ. Den fråga man som väljare måste ställa sig är om man med sin röst skall legalisera dessa partiledares statskuppsliknade åsidosättande av såväl demokratins som parlamentarismens principer. Framför allt så hade absolut inte ledarna för allianspartierna något som helst mandat för sitt agerande från sina väljare.

Självklart måste alliansväljarna inför nästa ordinarie val få besked från sina partier, hur man tänker fortsätta sitt vänsterstöd om man blir mindre än de rödgröna. Får man inte ett nekande besked skall man givetvis avstå från att rösta alliansen eller rösta på ett annat parti. Med en fortsatt svikande allians och en vänsterregering som bryter alla löften är ett säkert stalltips; det största partiet i Sverige efter nästa val blir SD.

Vi får hoppas att alliansens ledare tar sitt förnuft tillfånga och byter strategi och börjar föra en substantiell opposition istället för plakatpolitik via meningslösa tillkännagivanden. Det innebär att man måste erkänna Riksdagens tredje största parti som en del i ett tänkbart parlamentariskt underlag.

Källa:   antropecene

Skatt: Föreningen Skattebetalarna har gjort en sammanställning över de skattehöjningar som Stefan Löfven och hans regering kommer att införa med stöd av DÖ den 1 juli i år.

TACK ALLA NI 87 % SOM RÖSTADE PÅ DESSA IDIOTER I SJUKLÖVERN!

Källa:  Fria Tider

Fler än hälften av svenskarna vet inte vad Decemberöverenskommelsen är och vad den har för betydelse för Sverige. Det visar en färsk undersökning som gjorts. Bara 49 procent av befolkningen känner till den historiska uppgörelsen och vad den går ut på.

I december förra året kom Alliansen och de två regeringspartierna överens om att även om Sverige styrs av en minoritetsregereing ska regeringen få igenom sin ekonomiska politik. Man kallade uppgörelsen för Decemberöverenskommelsen.

Men trots att man pratat så mycket om den är det få som vet vad den egentligen är, visar en undersökning som Ipsos gjort på uppdrag av DN.

Effekterna av överenskommelsen har varit en av vårens mest omdebatterade frågor, bland annat har det funnits intern kritik inom Moderaterna mot den.

Mätningen visar att det bara är ett lågt procenttal av väljarna som faktiskt vet vad decemberöverenskommelsen är och vad den får för effekt för styrandet av Sverige. Ett stort procenttal har hört namnet men vet inte vad den innebär, Ett stort antal svenskar har knappt hört talas om den och många har svarat vet ej.

En slutsats av det blir att diskussionen om hur överenskommelsen ska tolkas och om dess politiska konsekvenser delvis har förts över huvudet på många svenskar, säger Ipsos opinionschef.

Han säger att partierna därmed har misslyckats, och att den svaga kännedomen bland väljarna om Decemberöverenskommelsen visar att det återstår en del jobb för partierna.

Julia Caesar skräder inte orden när hon sågar Stridshingsten Reinfeldt jäms med fotknölarna i sin senaste krönika.

Det svenska invandringsvansinnet och befolkningsutbytet ska inte bara fortsätta. Det ska accelerera. Den störste svenske landsförrädaren i modern tid, statsminister Fredrik Reinfeldt (m), har gett klart besked. Sverige ska fortsätta vara en “humanitär stormakt”. Det är viktigare än allt annat. Därför ska våra gränser fortsätta vara vidöppna för alla som vill bosätta sig här och bli försörjda på livstid av de svenska skattebetalarna. Och vi ska inte bara öppna våra gränser, utan dessutom, på statlig befallning, öppna våra hjärtan.

Fredrik Reinfeldt vet, eller fruktar (vilket är lika skrämmande) att han ute ur leken om en månad. De flesta opinionsundersökningar tyder på en kommande röd-grön valseger. Visserligen har han med största sannolikhet stoppat undan generöst tilltagna resurser och ordnat en eller flera reträttposter åt sig vid en valförlust. Men att bli avsatt som statsminister efter två mandatperioder är en narcissistisk kränkning, djupt kränkande för en person med den grandiosa självbild som kännetecknar Fredrik Reinfeldt. Han vill inte falla ensam. Han vill dra hela svenska folket med sig i ett utvidgat självmord. 

Nu är vi vid The point of no return

Det är svårt att tolka Reinfeldts tal på Norrmalmstorg i Stockholm på lördagen på annat sätt. Om han ska falla så ska han ha hela folket, 9,5 miljoner människor, med sig i fallet ned i sammanbrott och armod. Han, som ägnat sig åt att håna, bespotta och förtrycka svenska folket som ingen annan, har mage att befalla folket att “ha tålamod” och att “öppna sina hjärtan”.

Nu är vi där, vid The point of no return, som mängder av invandringskritiker har varnat för i många år. Pengarna är slut. Finito. Den gemensamma kassakistan är tom så den dammar. Vi vet alla i vilket omättligt slukhål skattebetalarnas pengar har stoppats: till att bedriva världens mest extrema och ansvarslösa invandringspolitik. Det finns inga pengar kvar till den svenska ursprungsbefolkningen, vi som har slitit ihop till den välfärd som alltmer börjar likna en ihålig schweizerost.

Ännu har han inte nått sin fulla galenskapspotential

Vansinnet ska fortsätta. Det framgick med all önskvärd tydlighet av Fredrik Reinfeldts tal. Ännu har han inte nått sin fulla galenskapspotential. Men han är mycket nära, och han har ytterligare fyra veckor på sig fram till riksdagsvalet att spränga målsnöret. Utrymmet för nya vallöften är mycket begränsat, får vi veta. Pengarna kommer att gå till ökande kostnader för flyktingmottagandet:

“Jag kan redan säga att det kommer att bli omfattande kostnader för att ta emot dessa människor. De är så pass omfattande att det kommer att lägga ytterligare restriktioner för vad som finns utrymme för i offentlig finansiering. Därför lovar vi nära nog ingenting i den här valrörelsen, det kommer inte att finnas inget utrymme för det” sa Fredrik Reinfeldt.

Flest asylsökande i hela Europa

Då ska man veta att Sverige under en lång följd av år har tagit emot ett jämfört med andra länder extremt antal asylsökande och anhöriginvandrare, och att vi nu tar emot flest asylsökande i hela Europa.

“Sverige beviljar nu mellan tre till fyra gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande som övriga nordiska länder tillsammans. Förra året gick vi för första gången förbi Tyskland, och nu är Sverige det land inom EU i vilket flest asylsökande får stanna. Därtill kommer en uppskattningsvis lika stor anhöriginvandring av olika slag. Med en prognos på upp till 90 000 asylsökande i år är mottagandet utom kontroll”

skriver socionomen och journalisten Gunnar Sandelin i Dagens samhälle.

Han har hoppat jämfota på svenska folkets hjärtan

Det är sannerligen magstarkt att tala om tålamod och öppna hjärtan, av en man som i åtta års tid inte har gjort annat än exploatera vårt tålamod långt över bristningsgränsen, som har vridit om kniven i och hoppat jämfota med spikskor på svenska folkets hjärtan. Jag kan avslöja en sak. Ingen politisk psykopat ska kommendera mig att öppna mitt hjärta. Mitt hjärta är öppet för alla människor som jag håller av, men jag avgör själv vilka därutöver jag släpper in. Mitt hjärta är definitivt stängt för Fredrik Reinfeldt.

Han har haft åtta år på sig att visa vem han är. Nu vet vi. Vi har sett att kejsaren är synnerligen naken, och vi är många som gärna skulle bidra till att påskynda hans uttåg ur svensk politik med en uppmuntrande spark där bak. I skarp konkurrens med Olof Palme (s) har Reinfeldt avancerat till positionen som Sveriges mest hatade statsminister.

Har inkompetensförklarat sin egen befolkning

Vilka tror han att han lurar? I ett Sverige som under invandringstrycket snabbt är på väg mot kollaps på flera viktiga samhällsområden (skola, sjukvård, socialtjänst, äldreomsorg, polis, rättsväsen, tågtrafik) talar han om att

“Vi har lärt oss att det är människor som kommer in i det svenska samhället och bygger Sverige tillsammans med oss, kommer det att blir ett bättre samhälle, tillsammans bygger vi ett bättre Sverige.”

Budskapet är tydligt: Fredrik Reinfeldt anser inte att svenska folket klarar att själva bygga sitt samhälle – trots att vi har gjort det i hundratals år. Reinfeldt tror att invandrarna är en förutsättning för att kunna bygga “ett bättre Sverige”. Han har alltså inte i något avseende ändrat inställning till svenska folkets kompetens sedan han i november 2006 inledde sin statsministerbana med att vid ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje fälla det numera klassiska yttrandet “Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Blankt underkänt – för att vi är svenskar.

Efter terrordådet: “Värna den svenska öppenheten”

Han har heller inte någonsin erkänt att Sverige på grund av massinvandringen från främst muslimska länder har förvandlats till ett otryggt och våldsutsatt land. När den irakiske självmordsbombaren och islamisten Taimour Abdulwahab i december 2010 försökte mörda mängder av svenskar i den intensiva julhandeln i Stockholms city (men bara lyckades ta kål på sig själv) tog det 19 timmar innan statsministern kunde få fram ett ord om terrordådet till de chockade medborgarna. Och när han väl öppnade munnen kom ingenting mer än tomma plattityder.

”Det som hänt är oönskat och oacceptabelt” sa Reinfeldt. Verkliga kraftord i ett nationellt krisläge. Sedan kallade han terrordådet ”oacceptabelt därför att Sverige är ett öppet samhälle” och talade om att ”värna den svenska öppenheten och ha tålamod med demokratin.”

Öppenheten är livsfarlig

“Tålamod och öppenhet” är fortfarande Fredrik Reinfeldts mantran, fyra år senare. Han har ingenting sett, ingenting hört och ingenting lärt under sina åtta år som statsminister. Han tror fortfarande att det är genom att “stå upp för vår öppenhet och frihet som vi bekämpar terrorism och sekterism i vår omvärld.” I själva verket är öppenheten livsfarlig när den innebär att 95 procent av alla som söker asyl inte visar några ID-handlingar. Varken migrationsverket eller någon annan har den blekaste aning om vilka de är, var de kommer ifrån och vad de har för avsikter. Det är på det sättet vi får in tusentals terrorister i Sverige.

Vi har haft alldeles för mycket tålamod

Fredrik Reinfeldt ska inte tala med svenska folket om tålamod. Det har vi haft alldeles för mycket och för länge. För att straffa de 5,7 procent väljare som i valet 2010 röstade på Sverigedemokraterna kastade sig Fredrik Reinfeldt handlöst i famnen på invandringsextremisterna i miljöpartiet och genomdrev en ännu mer extrem invandringspolitik än som redan var fallet. Ett exempel på hämnd- och strafftänkande som anstår en mycket liten pojke på sandlådenivå.

Reinfeldt ska ta sitt pyramidala misslyckande med sig och gå nu. Allt eventuellt förtroende är kört i botten, till stor del också bland moderata väljare. Konkursboet efter åtta år med alliansregeringen kommer att lämpas över på Stefan Löfven (s), om det blir han som efterträder Reinfeldt. Men då är Reinfeldt redan långt härifrån.

Efter hans sommartal återstår bara en fråga: Vad behövs mer för att svenska folket ska dra upp näven ur byxfickan?

/Julia Caesar

Källa: snaphanen.dk

REPLIK. Alliansens prioriterade politiska ställningstagande är ännu att behandla SD som paria. Är detta ett rimligt förhållningssätt? skriver Jan Tullberg i replik till Leif Lewin (6/5).

Leif Lewin > Jan Tullberg

Leif Lewins skrev en artikel i onsdagens DN Debatt vars rekommendation är att de missnöjda moderaterna, ”gammalmoderaterna”, skall acceptera decemberöverenskommelsen som Lewin inte ser några demokratiska brister med.

Man måste tolka honom som att han snarast är för en utökad passivitet från oppositionen till fler frågor än de budgetanknutna. ”Att påverka sakinnehåll och förverkliga sitt program är inte alls oppositionens uppgift … Men sakinflytande är faktiskt inte den rätta belöningen för nedlagda röster. Det är istället en försäkran om att motsvarande tolerans kommer att visas om oppositionen efter nästa val blir störst.” Tolerans är ett missvisande ord – det som avses är passivt stöd.

Den centrala frågan är om den nya DÖ-regeln – mindre minoritetskonstellation skall lägga ner sina röster – är förenlig med gängse demokratisk parlamentarism. Lewin framställer DÖ-regeln som ett normalt inslag vid en minoritetsregering.

Sveriges riksdag har många gånger tillsatt en minoritetsregering med passivt stöd, men det innebär inte att partierna utanför regeringen abdikerar från ansvar och hoppas på nästa val vilket Lewin rekommenderar. Det är regeringens uppgift att undvika en pluralitet i riksdagen mot sin budget, att fler röstar mot än för. Det är inte oppositionens plikt att vara regeringen till lags och bara symboliskt skälla, men inte bita.

Enligt DÖ avstår nu riksdagsmajoriteten från sin rätt att besluta om budgeten och ger regeringen ett frikort. Lewin ser inga problem med detta i sin vurm för en stark regering: ”Regeringen måste kunna få igenom sin budget”. Många undrar säkert om det finns exempel på demokratier där parlamentet överlåter den viktiga makten över budgeten till regeringen.

Vi har nu fått en sorts märklig regeringshybrid: en regering med två partier och en korporerande bas i riksdagen som inkluderar sju av åtta partier. Ett alternativ till detta skulle kunna vara en samlingsregering med större inflytande för Alliansens partier.

Ett tredje alternativ som gammalmoderater och många andra undrar över är varför Alliansen inte satt kvar i regeringsställning och krävde motsvarande passivt stöd av socialdemokraterna då dessa inte har en socialistisk majoritet. Man hade också kunnat välja att syna Löfvens hot om extraval. Alliansens passivitet irriterar dess väljare. Det nu mest aktuella alternativet, att Alliansen söker bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna kommenterar Lewin inte.

Alliansens prioriterade politiska ställningstagande är ännu att behandla SD som paria. Är detta ett rimligt förhållningssätt? Regeringen ger sig på Alliansens hjärtefrågor och allt de presterar som svar är ett motvilligt kvidande. I stället försvarar Allianspartierna fanatiskt en misslyckad migrationspolitik som de är oförmögna att ompröva.

Detta gör att det inte främst är SD som är ett låst enfrågeparti utan Allianspartierna. Kommer de en dag att lyssna på sitt förnuft och sin väljare?

Källa:   dn

Decemberöverenskommelsen är ifrågasatt av både politiker och näringsliv. Genom den medger alliansens fyra partier att inte heller de förväntar sig egen majoritet framöver, skriver författaren och debattören Thomas Gür.

”Faller överenskommelsen före 2018, är hela uppgörelsen en förlust för alliansens del.”