Framför mig i kön stod en äldre dam med varorna i sin rullator. Hon var liten och tunn. Tydligt märkt av ålder och ett långt arbetsliv.

-Nej, det blev för mycket” sa hon när kassörskan berättade vad inköpssumman blev. Nervöst bläddrade hon i sin slitna plånbok. ”Kan du ta bort falukorven?”.

-Kassörskan slog bort falukorven i kassan och berättade återigen vad den gamla damen skulle betala.

-Nej, du får nog ta bort äggen också”.

Hon tittade på kassörskan med stora och trötta ögon, precis som om hon besvärade genom att inte ha pengar tillräckligt för sina nödvändiga inköp. Det började krypa i kroppen på mig.

Inte en gång sa hon ”hej, hej”. Inte en gång bad hon om att få något utan att betala. Hon bara sjönk ihop och rotade i sin plånbok.

-Då klarade jag inte mer utan bad kassörskan slå in äggen och falukorven för sig.

Tog summan på mitt ICA-kort och gav den gamla damen varorna som kostade 53 kronor och åttio ören. Hon tittade på mig med tårar i ögonen och lät ett nästan ljudlöst ”tack” komma över läpparna. Jag betalade mina egna varor, betydligt dyrare, rafsade ner dem i en kasse och sprang ifatt damen. Mina ögon var också fuktiga vid det här laget.

Jag bad att få bjuda henne på en kopp kaffe och hon frågade varför. Efter att jag förklarat att jag arbetar med äldrefrågor på politisk basis och ville skriva om detta, tackade hon ja under förutsättning att jag inte skrev ut hennes namn.

-Jag skulle skämmas inför mina barn och barnbarn. De vet inte att jag har det så här knapert”.

Damen, som hette Anna, hade arbetat som undersköterska i mer än 45 år. Under några år hade hon arbetat i Afrika för Läkare utan gränser. Hennes man var död sedan flera år och den pension hon fick ut nu, var minimal. ”Det var ganska bra när vi kunde leva på två pensioner och hans tjänstepension, men nu är det inte lätt”. ”Jag skulle kunna tänka mig att flytta till en mindre lägenhet, men det är svårt att hitta en med lägre hyra”.

Hon fick inte fullt bostadstillägg eftersom hon äger sin bostad och dessutom har ett litet torp uppe i Värmland. ”Min man byggde det med sina egna händer, han var duktig”, sa hon. ”Jag kan inte förmå mig att sälja det och dessutom skulle jag inte få så mycket för ett litet torp mitt i mörka skogen”. Vi fortsatte att prata en stund och när vi skildes åt tog hon min ena hand, med båda sina. ”Du är en fin pojke” sa hon. ”Jag hinner nog inte få någon glädje av ert arbete, men lova mig att du fortsätter kämpa för oss fattiga pensionärer”.

På vägen hem tänkte jag på alla dessa tysta och ”snälla” pensionärer som får stå tillbaka i dagens besparingar och prioriteringar. De höjer inte sina röster och de är tacksamma för den lilla pension som blir över, efter skatt. Men de har betalat till pensionen under ett helt arbetsliv. De skulle ha det bra när de blev gamla. Det var ”kontraktet” med staten!

Hur kunde det bli så här? Hur fick vi ett samhälle där gamla betyder så lite? Hur fick vi ett samhälle där 90-åringar inte kan få plats på ett äldreboende? Där många som slutligen kommer till ett äldreboende är så skröpliga att de bara har månader kvar att leva.

Bubblet, havskräftorna och räkorna smakade bra. Men först efter att jag lovat mig själv att aldrig sluta att kämpa för de gamla i vårt land. Aldrig sluta att kämpa för den stora grupp av medborgare som betalar sin skatt, men utsätts för en daglig strukturell diskriminering.

Vill du hjälpa till? Du kan gilla sidan (inte bara denna artikel), dela artiklar, skriva artiklar och kommentarer, men framförallt delta i vårt arbete för en värdig ålderdom i Sverige.

Göran Dandelo
 

Källa:  spi