REPLIK. Alliansens prioriterade politiska ställningstagande är ännu att behandla SD som paria. Är detta ett rimligt förhållningssätt? skriver Jan Tullberg i replik till Leif Lewin (6/5).

Leif Lewin > Jan Tullberg

Leif Lewins skrev en artikel i onsdagens DN Debatt vars rekommendation är att de missnöjda moderaterna, ”gammalmoderaterna”, skall acceptera decemberöverenskommelsen som Lewin inte ser några demokratiska brister med.

Man måste tolka honom som att han snarast är för en utökad passivitet från oppositionen till fler frågor än de budgetanknutna. ”Att påverka sakinnehåll och förverkliga sitt program är inte alls oppositionens uppgift … Men sakinflytande är faktiskt inte den rätta belöningen för nedlagda röster. Det är istället en försäkran om att motsvarande tolerans kommer att visas om oppositionen efter nästa val blir störst.” Tolerans är ett missvisande ord – det som avses är passivt stöd.

Den centrala frågan är om den nya DÖ-regeln – mindre minoritetskonstellation skall lägga ner sina röster – är förenlig med gängse demokratisk parlamentarism. Lewin framställer DÖ-regeln som ett normalt inslag vid en minoritetsregering.

Sveriges riksdag har många gånger tillsatt en minoritetsregering med passivt stöd, men det innebär inte att partierna utanför regeringen abdikerar från ansvar och hoppas på nästa val vilket Lewin rekommenderar. Det är regeringens uppgift att undvika en pluralitet i riksdagen mot sin budget, att fler röstar mot än för. Det är inte oppositionens plikt att vara regeringen till lags och bara symboliskt skälla, men inte bita.

Enligt DÖ avstår nu riksdagsmajoriteten från sin rätt att besluta om budgeten och ger regeringen ett frikort. Lewin ser inga problem med detta i sin vurm för en stark regering: ”Regeringen måste kunna få igenom sin budget”. Många undrar säkert om det finns exempel på demokratier där parlamentet överlåter den viktiga makten över budgeten till regeringen.

Vi har nu fått en sorts märklig regeringshybrid: en regering med två partier och en korporerande bas i riksdagen som inkluderar sju av åtta partier. Ett alternativ till detta skulle kunna vara en samlingsregering med större inflytande för Alliansens partier.

Ett tredje alternativ som gammalmoderater och många andra undrar över är varför Alliansen inte satt kvar i regeringsställning och krävde motsvarande passivt stöd av socialdemokraterna då dessa inte har en socialistisk majoritet. Man hade också kunnat välja att syna Löfvens hot om extraval. Alliansens passivitet irriterar dess väljare. Det nu mest aktuella alternativet, att Alliansen söker bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna kommenterar Lewin inte.

Alliansens prioriterade politiska ställningstagande är ännu att behandla SD som paria. Är detta ett rimligt förhållningssätt? Regeringen ger sig på Alliansens hjärtefrågor och allt de presterar som svar är ett motvilligt kvidande. I stället försvarar Allianspartierna fanatiskt en misslyckad migrationspolitik som de är oförmögna att ompröva.

Detta gör att det inte främst är SD som är ett låst enfrågeparti utan Allianspartierna. Kommer de en dag att lyssna på sitt förnuft och sin väljare?

Källa:   dn