Direktlänk till inlägg 1 maj 2015
Annika arbetar sedan två år tillbaka som god man åt ”ensamkommande flyktingbarn”. Erfarenheterna hon skaffat sig som god man har gjort henne mycket skeptisk till hela flyktingindustrin, och hon vill nu dela med sig av sina upplevelser. – Det känns som att det är min plikt att berätta hur det verkligen ligger till, säger hon.
Annika, som är i 50-årsåldern och egentligen heter något annat, vill vara anonym. Hon förklarar att hon behöver pengarna som godmanskapet ger. Som ensamstående med två barn och utan heltidsarbete, är ersättningen för hennes godmanskap det enda som får familjeekonomin att gå runt.
Nya Tider har kontrollerat Annikas identitet och att hon mycket riktigt har uppdrag från överförmyndarnämnden i en svensk kommun som god man åt ”ensamkommande flyktingbarn”. I övrigt låter vi hennes berättelse tala för sig själv.
– Ja, jag jobbar alltså med ”stackars fattiga flyktingbarn”, inom citationstecken, säger Annika när vi träffar henne i köket hemma hos hennes syster.
– När jag började med det här för två år sedan tyckte jag ju synd om alla flyktingarna, allra mest synd om barnen som flyr från krig och allt det där. Sedan började jag som god man och fick inblick i hur de fungerar, hur de är. Alla lögner, otacksamheten. Numera prenumererar jag på Nya Tider och röstar på Sverigedemokraterna, det säger väl allt, skrattar Annika.
Det Annika reagerade mot var dels hur de ”ensamkommande flyktingbarnen” – i verkligheten oftast unga män – själva ljuger och manipulerar systemet, dels att svenska myndigheter är så naiva i sina kontakter med dem.
– Jag gillar inte oärlighet, och nästan alla ljuger. De ljuger om sin ålder, de ljuger om sin bakgrund, de ljuger om att de är fattiga.
– Jag gissar att 90 eller 95 procent av dem jag träffat ute på boendena är äldre än 18. Ofta betydligt äldre.
Jag minns att jag en gång kom in på ett boende och spontant utbrast: ”Oj, ett barn!” Det slank bara ur mig, och personalen skrattade och sade ”ja, titta, ett barn”. Där satt en liten kille på kanske 12-13 år vid en dator. Det är enda gången jag sett någon på ett boende som jag är säker på att han verkligen är ett barn. Sedan finns det ju några som troligtvis är 16-17 som de påstår sig vara, men det är ett fåtal. Det är unga män som sitter på de här boendena. Sällan flickor, och sällan barn.
Migrationsverkets åldersutredningar beskriver Annika som ”en ren fars”. Det är sällan det ens görs någon åldersutredning, det sker bara i uppenbart tveksamma fall, och då kan det gå till så här:
– Jag var på en åldersbestämning med Ahmed, som är gissningsvis 27-28 år. Då kommer vi till en söt liten tös som sitter bakom ett skrivbord. Ahmed är en jätteduktig skådespelare, ska väl sägas.
Han krymper ihop och blir liksom ynklig i ansiktet och pratar med lite pojkaktig röst. När vi är ute och reser så är han stor och ståtlig och manlig, en helt annan människa. Men nu sitter vi då med den här unga tjänsteflickan på Migrationsverket. ”Ja, hur mår du då, Ahmed?”, härmar Annika med inställsam röst. ”Jo, jag längtar efter mamma”, svarar hon åt Ahmed med barnslig stämma.
– Sedan är det då ett samtal, ”hur trivs du på boendet?” och så vidare. Och så förstås att hon frågar honom hur gammal han är. Efter en timme säger hon: ”Jag tror att du är 16 år som du utger dig för att vara.” Jag höll på att trilla av stolen.
Läs hela artiklen här: Länk till Artikel
Källa: NyaTider
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 |
14 |
15 |
16 |
17 | |||
18 | 19 | 20 |
21 | 22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||
|
Alla bidrag är välkommna, stora som små, så att bloggen kan hållas igång!
Swisha till: 0730708892